Julen flöt på okej, vi firade med sambos familj och vi va många som var med. 4 barn och 10 vuxna skapar tillsammans ett mindre kaos. Lilleman klarade sig bra genom hela dagen men på juldagen fick han nog. Det var bara mamma som dög och endast mys, det var långt till lek och leende utan endast att ligga i soffan på min mage dög. Överstimulerat barn tror jag det kallas. Det är synd att man inte bara kan låsa in sig det första året. Det värsta enligt mig är väl att inte alla delar min syn på hur man umgås med bebis. Jag är av den starka uppfattningen att små barn interagerar med dig bär som orkar och känner sig tillräckligt trygga. Jag begär heller inte av mitt barn att han ska klara av saker som inte jag själv skulle göra. Exempel på detta är att sova bland andra skrikande barn, låta nån klappa mig på huvudet samtidigt som jag äter eller att tre personer eller fler påkallar min uppmärksamhet. Jag skulle inte klara av någon av dessa så varför ska min lilleman på tre månader göra det. Som sagt delar inte alla den uppfattningen vilket ledde till ett envist parerande från min och min sambos sida. Vi var båda helt slut när vi väl kom hem och liten sov till nio på juldagen. Han har idag varit sig själv så det tog några dagar att komma i fas igen.
Sambo är ute och träffar en gammal klasskompis, jag sitter i soffan med ljus tända, äter polly och läser min julklappsbok - "Sandmannen" av Kepler. Om man gillar spännande och läskiga nagelbitarromaner så är dessa verkligen att rekomendera. Dom går INTE att lägga ner.
Imorgon blir det middag hos min farmor och farfar, så ska väl sätta igång att packa skötväska samt ta hand om naglarna...
Trevlig kväll till dig som orkat läsa ända hit :)

Det här med jul alltså. Just nu känns det som att jag går runt med bomull i huvudet, stressar ihjäl mig för att hinna och har en sambo med bly i rumpan och en 4-årings minne. Granen är iallafall klädd och julskinkan är klar, alla klappar är inslagna och det är städat. Hyfsat städat iallafall...
Första gången jag var ensam hemma några timmar sedan liten kom till oss. Jag hade sett framför mig att jag skulle få vila i soffan, dricka lite kaffe och läsa. Nope, jag tokstädade i två och en halv timme, stress-duschade för att hinna vara påklädd tills svärföräldrarna kom innan graninhandling. Just nu känns det som att allt rinner ur händerna på mig och jag glömmer nästan allt. Jag finner inte ens ro nu. Känns som att jag missat hälften men är alldeles för trött för att orka tänka ut vad det är jag har glömt. Extremt jobbig känsla för ett kontrollfreak som mig!
Så, vad har hänt sen sist? Syster T. har varit på besök, lekte med liten hela dagen så han var helt slut. Igår va det uppesittarkväll på schemat, sambo på peronalfest så vi va ensamma hela dagen. Sambo kom hem halv tre mitt i natten, jag somnade om vid tre, för att sedan gå upp vid sju igen. Och även denna dag har som sagt gått i ett. Är så fruktansvärt trött på att behöva vara den som kommer ihåg och tänker på saker hela tiden. Lite hjälp och avlastning skulle ses skönt, men min sambo har inte kommit längre än att bara se över sin egen tid. Så om han ska iväg om en timme, så hinner man alltid spela lite TV-spel i 30 minuter, sedan duscha och klä på sig, perfekt tidsplanering. Jag själv börjar jaga tre timmar innan, dusch, mata liten, klä liten, byta på liten, packa åt liten, för att SEDAN ta hand om mig skälv. Allt detta medan mannen i mitt liv "softar" framför Halo 4, livet är inte perfekt då må jag säga...

Men granen blev fin iallafall...!

Hjälp, tiden bara springer iväg. Minns när man var liten och tiden kändes så lång hela tiden. Ju äldre man blir desto snabbare verkar tiden gå. Det känns som inte alls länge sedan jag flyttade hemifrån (10 år sen), träffade min sambo (4 år sen) och efter det har allt gått i en rasande fart. Flytta ihop, köpa lägenhet, bebis... Och där emellan tid av både fullständig lycka och total sorg.
För 9 månader sen förlorade jag min pappa i cancer. Jag hann ganska precis berätta att jag var gravid, men han hann inte med att få se ultraljudsbilden, eller veta att liten var en pojke. Att förlora min största idol och mitt största stöd i livet har varit och är fortfarande det svåraste jag har måst gå igenom. Jag tänker på honom varje dag och för bara någon dag sen så tänkte jag att jag måste ringa honom, det var så länge sen vi pratade. Sen slår verkligheten mig och då känns det bara så sorgligt och tomt. Jag hade så gärna velat att han skulle fått träffa liten, bara en kort stund för att få se sitt första barnbarn. Han hade varit stolt, det vet jag. Men det är bara så orättvist. Min pappa fick 4 döttrar, han älskar oss alla högt, men jag vet att som den totala sportfånen han var så önskade han säkert att nån av oss hade varit pojke. Han hade varit en toppenmorfar, som berättade för mig med tårar i ögonen bara 2 veckor innan han lämnade oss att han önskade att han fått mer tid, så vi hade kunnat gå på zoo och han hade fått köra barnvagnen. Han är säkert med oss varje dag, i tanke och i själ, men åh vad jag saknar honom. Han lämnade oss alla för tidigt i en hemsk sjukdom, en upplevelse som jag vet att fler än jag delar. All styrka så även till er.

Det vankas dop i februari. Det kan verka som attiskt är långt dit, men tiden rusar iväg och ska man få ihop en skara släkt och nära vänner så bör man vara ute i tid. Nu ringer prästen och talar om för mig att de behöver församlingshemmet på eftermiddagen/kvällen då biskopen kommer. Hon vill att vi är färdigfikade och klara vid halv fem. Det ger oss två timmar att fika och sedan ska det städas lite lätt. Vi måste helt enkelt få det att funka. Hon är dock snäll nog så de hjälper oss med disk och sånt vi inte hinner med, men bara vetskapen av att vi helt plötsligt har en tid att passa får mig att stressa redan nu...
Jag räknar kallt med att syskon och vänner som jobbar i restaurangbranschen hjälper oss med både förberedelser samt att plocka så det kommer gå bra. Lite snopet bara.

Liten mår bra, vi hade en liten skrikperiod i natt, men det kan likväl ha haft med någon dröm att göra. Nu har han sovit i två timmar och jag hör att han ligger och pratar för sig själv i sängen, så dags att plocka upp honom och börja dagen.
Pappa jobbar sent idag så vi blir hemma själva hela dagen, ibland känns det som att jag är ensamstående denna månad. Men det blir bättre i januari.

Allt gick bra. Liten har växt och är alldeles lagom för sin egen kurva, längd och vikt följer varandra. Sprutorna gick också bra, det gjorde visst lite ont, men så fort det var klart va han sitt vanliga glada jag, prata och skratta. Nu sover han, med all förståelse. Jag hoppas bara att vi slipper feber och vaknatt.
Min oro sen innan att "superpappan" skulle ta över löste jag genom att tala om hyr jag kände och vad jag ville. Det va inga problem, och liten fick snabbt komma till mig när han fått sprutorna.
Väl hemma igen blev det våfflor till middag, inte så värst nyttigt men ack så gott någon gång ibland. Nu blir set mys i soffan med tända ljus och lite TV-tittande innan sängen ropar. "Imorgon är ju en annan dag" som man så klyshigt säger...

Idag är dagen som jag fasat lite inför i veckor, det är nämligen dags för litens första sprutor. Jag försöker att intala mig att jag är inte nervös eller rädd och att det absolut inte får märkas när vi väl är på plats. Det är lite konstigt, för jag är inte ett dugg sprut-eller stickrädd själv, men då det kommer till liten så vill jag ju bara att allt ska gå bra. Vi har även klarat oss från förkylningar och diverse andra sjukdomar, så att det med stor sannolikhet kommer bli en febernatt känns också lite obehagligt. Men allt som är nytt är ju lite läskigt och säkert kommer vi klara även detta galant, det är bara tiden innan som är läskig. Det är tur att vi är två som kommer vara där, jag bara hoppas att det går smidigt. Ni förstår, min sambo är en jättebra pappa, men är även lite liksom "superpappa" när det är folk runt omkring, men här hemma är det alltid jag som tar hand om liten när han är ledsen, "mammamedicin" kallas det visst. Detta gör att jag just nu är lite rädd att jag inte kommer få trösta efteråt utan att behöva säga till. Liten avgudar sin pappa, men mamma är alltid bäst när världen känns stor och läskig. Håller alla tummar för att min sambo kommer ihåg det idag.
Vi är två väldigt starka personer med mycket vilja och många åsikter. Ofta ganska olika. Mesta delen av tiden lyckas vi att kompromissa och lösa våra problem, men ibland såklart går det så isär att man blir riktigt osams. Jag är lite (läs mycket) mer kontrollerande och planerande, medans han är mer en "ta dagen som det kommer" person. Sedan vi fick barn, är just det en sida som jag börjat uppskatta mindre då för att jag och liten så smidigt som möjligt ska ta oss igenom dagarna behövs det planering och struktur. Man önskar ju att de kunde förstås lite mer och kanske visas lite mer respekt inför detta, men det kanske är kvinnans lott att vara den planerande och mannens lott att få vara den roliga lekpappan?

Jana, det kommer gå bra idag, det måste det, för om 2 månader är det dags igen...

Man blir ganska låst med en 3-månaders bebis hemma och när vädret inte vill vara snällt. Antingen är det superbast o h snö som yr eller så har vi haft -10 eller mer innan. Självklart kan man gå ut om man måste, men tycker inte att det är rättvist mot mitt hjärta att släpa ut honom bara för att mamma vill gå på glöggfika. Så var fallet igår, och jag vet inte m förståelsen fanns hos värdinnan men hoppas det. Synd va det för jag hade verkligen velat gå.
Tredje advent idag och ljuset tänt (har alla ljus tända faktiskt), och det är soff-och bebismys som gälle idag. Har bjudit över en vän på kaffe i eftermiddagen har inte fått svar, hoppas hon kommer, skulle vara trevligt med lite vuxenprat en liten stund. Självklart jobbar "pappa" hela dagen även denna dag, hoppas han kommer hem till middag dock.

Äntligen längtar jag efter julen, slog in klapparna igår och idag så nu är det bara granen som saknad och sen är vi hemma. Har ä en bestämt vad jag ska bidra med till vårt julbord. Viktigt för mig är brysselkål, så de tillför jag. Kanske bara blir jag och sambo som äter det men må det så vara. Det blir ju annars nya grönsaker till maten...

Trevlig advent!

Dagen har spenderats i diverse affärer för att kunna avsluta årets klapphandling, ser lyckades och jag är nu klar. Mycket folk, trångt med barnvagn men det gick. Den lilla sov hela tiden så det var mycket smärtfritt.
Det är konstigt att när man har fått barn, så verkar det som att alla får säga, tycka och tänka precis vad de vill. De suckas och himlas med ögon när man vill fram med vagnen, som att man bara skulle försvinna och inte har rätt att vistas ute på ljusa dagen med barnvagn. Men att den "fina" Herren eller damen före i kön har inte vett att ta upp plånboken innan det är hens tur att betala, och vill gärna ha allting inslaget på plats, det är tydligen helt okej, att jag ska byta mina byxor som har gått sönder när jag bar dem, och att sen diskutera när jag inte får mina pengar tillbaka, det är även det tydligen helt accepterat. Jag tänker att om alla bara var lite planerande och tänkte 2 steg längre så skulle allt vara lite mer smärtfritt.
Vi skulle även gått på glöggfika denna eftermiddag, men så stormen viner i knutarna så valde jag att stanna hemma. Har ingen lust alls att ge mig ut igen.
Nä, nu ska jag fortsätta slå in julklappar och sedan tända massa ljus och vänta in min kärlek för middag och soffmys. Trevlig kväll i snöstorm och mörkret.