Allt gick bra. Liten har växt och är alldeles lagom för sin egen kurva, längd och vikt följer varandra. Sprutorna gick också bra, det gjorde visst lite ont, men så fort det var klart va han sitt vanliga glada jag, prata och skratta. Nu sover han, med all förståelse. Jag hoppas bara att vi slipper feber och vaknatt.
Min oro sen innan att "superpappan" skulle ta över löste jag genom att tala om hyr jag kände och vad jag ville. Det va inga problem, och liten fick snabbt komma till mig när han fått sprutorna.
Väl hemma igen blev det våfflor till middag, inte så värst nyttigt men ack så gott någon gång ibland. Nu blir set mys i soffan med tända ljus och lite TV-tittande innan sängen ropar. "Imorgon är ju en annan dag" som man så klyshigt säger...

Idag är dagen som jag fasat lite inför i veckor, det är nämligen dags för litens första sprutor. Jag försöker att intala mig att jag är inte nervös eller rädd och att det absolut inte får märkas när vi väl är på plats. Det är lite konstigt, för jag är inte ett dugg sprut-eller stickrädd själv, men då det kommer till liten så vill jag ju bara att allt ska gå bra. Vi har även klarat oss från förkylningar och diverse andra sjukdomar, så att det med stor sannolikhet kommer bli en febernatt känns också lite obehagligt. Men allt som är nytt är ju lite läskigt och säkert kommer vi klara även detta galant, det är bara tiden innan som är läskig. Det är tur att vi är två som kommer vara där, jag bara hoppas att det går smidigt. Ni förstår, min sambo är en jättebra pappa, men är även lite liksom "superpappa" när det är folk runt omkring, men här hemma är det alltid jag som tar hand om liten när han är ledsen, "mammamedicin" kallas det visst. Detta gör att jag just nu är lite rädd att jag inte kommer få trösta efteråt utan att behöva säga till. Liten avgudar sin pappa, men mamma är alltid bäst när världen känns stor och läskig. Håller alla tummar för att min sambo kommer ihåg det idag.
Vi är två väldigt starka personer med mycket vilja och många åsikter. Ofta ganska olika. Mesta delen av tiden lyckas vi att kompromissa och lösa våra problem, men ibland såklart går det så isär att man blir riktigt osams. Jag är lite (läs mycket) mer kontrollerande och planerande, medans han är mer en "ta dagen som det kommer" person. Sedan vi fick barn, är just det en sida som jag börjat uppskatta mindre då för att jag och liten så smidigt som möjligt ska ta oss igenom dagarna behövs det planering och struktur. Man önskar ju att de kunde förstås lite mer och kanske visas lite mer respekt inför detta, men det kanske är kvinnans lott att vara den planerande och mannens lott att få vara den roliga lekpappan?

Jana, det kommer gå bra idag, det måste det, för om 2 månader är det dags igen...