Hjälp, tiden bara springer iväg. Minns när man var liten och tiden kändes så lång hela tiden. Ju äldre man blir desto snabbare verkar tiden gå. Det känns som inte alls länge sedan jag flyttade hemifrån (10 år sen), träffade min sambo (4 år sen) och efter det har allt gått i en rasande fart. Flytta ihop, köpa lägenhet, bebis... Och där emellan tid av både fullständig lycka och total sorg.
För 9 månader sen förlorade jag min pappa i cancer. Jag hann ganska precis berätta att jag var gravid, men han hann inte med att få se ultraljudsbilden, eller veta att liten var en pojke. Att förlora min största idol och mitt största stöd i livet har varit och är fortfarande det svåraste jag har måst gå igenom. Jag tänker på honom varje dag och för bara någon dag sen så tänkte jag att jag måste ringa honom, det var så länge sen vi pratade. Sen slår verkligheten mig och då känns det bara så sorgligt och tomt. Jag hade så gärna velat att han skulle fått träffa liten, bara en kort stund för att få se sitt första barnbarn. Han hade varit stolt, det vet jag. Men det är bara så orättvist. Min pappa fick 4 döttrar, han älskar oss alla högt, men jag vet att som den totala sportfånen han var så önskade han säkert att nån av oss hade varit pojke. Han hade varit en toppenmorfar, som berättade för mig med tårar i ögonen bara 2 veckor innan han lämnade oss att han önskade att han fått mer tid, så vi hade kunnat gå på zoo och han hade fått köra barnvagnen. Han är säkert med oss varje dag, i tanke och i själ, men åh vad jag saknar honom. Han lämnade oss alla för tidigt i en hemsk sjukdom, en upplevelse som jag vet att fler än jag delar. All styrka så även till er.

Det vankas dop i februari. Det kan verka som attiskt är långt dit, men tiden rusar iväg och ska man få ihop en skara släkt och nära vänner så bör man vara ute i tid. Nu ringer prästen och talar om för mig att de behöver församlingshemmet på eftermiddagen/kvällen då biskopen kommer. Hon vill att vi är färdigfikade och klara vid halv fem. Det ger oss två timmar att fika och sedan ska det städas lite lätt. Vi måste helt enkelt få det att funka. Hon är dock snäll nog så de hjälper oss med disk och sånt vi inte hinner med, men bara vetskapen av att vi helt plötsligt har en tid att passa får mig att stressa redan nu...
Jag räknar kallt med att syskon och vänner som jobbar i restaurangbranschen hjälper oss med både förberedelser samt att plocka så det kommer gå bra. Lite snopet bara.

Liten mår bra, vi hade en liten skrikperiod i natt, men det kan likväl ha haft med någon dröm att göra. Nu har han sovit i två timmar och jag hör att han ligger och pratar för sig själv i sängen, så dags att plocka upp honom och börja dagen.
Pappa jobbar sent idag så vi blir hemma själva hela dagen, ibland känns det som att jag är ensamstående denna månad. Men det blir bättre i januari.