Hjälp, tiden bara springer iväg. Minns när man var liten och tiden kändes så lång hela tiden. Ju äldre man blir desto snabbare verkar tiden gå. Det känns som inte alls länge sedan jag flyttade hemifrån (10 år sen), träffade min sambo (4 år sen) och efter det har allt gått i en rasande fart. Flytta ihop, köpa lägenhet, bebis... Och där emellan tid av både fullständig lycka och total sorg.
För 9 månader sen förlorade jag min pappa i cancer. Jag hann ganska precis berätta att jag var gravid, men han hann inte med att få se ultraljudsbilden, eller veta att liten var en pojke. Att förlora min största idol och mitt största stöd i livet har varit och är fortfarande det svåraste jag har måst gå igenom. Jag tänker på honom varje dag och för bara någon dag sen så tänkte jag att jag måste ringa honom, det var så länge sen vi pratade. Sen slår verkligheten mig och då känns det bara så sorgligt och tomt. Jag hade så gärna velat att han skulle fått träffa liten, bara en kort stund för att få se sitt första barnbarn. Han hade varit stolt, det vet jag. Men det är bara så orättvist. Min pappa fick 4 döttrar, han älskar oss alla högt, men jag vet att som den totala sportfånen han var så önskade han säkert att nån av oss hade varit pojke. Han hade varit en toppenmorfar, som berättade för mig med tårar i ögonen bara 2 veckor innan han lämnade oss att han önskade att han fått mer tid, så vi hade kunnat gå på zoo och han hade fått köra barnvagnen. Han är säkert med oss varje dag, i tanke och i själ, men åh vad jag saknar honom. Han lämnade oss alla för tidigt i en hemsk sjukdom, en upplevelse som jag vet att fler än jag delar. All styrka så även till er.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Julen flöt på okej, vi firade med sambos familj och vi va många som var med. 4 barn och 10 vuxna skapar tillsammans ett mindre kaos. Lilleman klarade sig bra genom hela dagen men på juldagen fick han nog. Det var bara mamma som dög och endast mys, de...

Det här med jul alltså. Just nu känns det som att jag går runt med bomull i huvudet, stressar ihjäl mig för att hinna och har en sambo med bly i rumpan och en 4-årings minne. Granen är iallafall klädd och julskinkan är klar, alla klappar är inslagna ...

Det vankas dop i februari. Det kan verka som attiskt är långt dit, men tiden rusar iväg och ska man få ihop en skara släkt och nära vänner så bör man vara ute i tid. Nu ringer prästen och talar om för mig att de behöver församlingshemmet på eftermidd...

Allt gick bra. Liten har växt och är alldeles lagom för sin egen kurva, längd och vikt följer varandra. Sprutorna gick också bra, det gjorde visst lite ont, men så fort det var klart va han sitt vanliga glada jag, prata och skratta. Nu sover han, med...

Idag är dagen som jag fasat lite inför i veckor, det är nämligen dags för litens första sprutor. Jag försöker att intala mig att jag är inte nervös eller rädd och att det absolut inte får märkas när vi väl är på plats. Det är lite konstigt, för jag ä...